Ikväll är det en större fullmåne än vanligt eftersom fullmånen råkar inträffa samtidigt som månen är som närmast jorden på året.
Det är tydligen väldigt ovanligt så man får passa på att kolla.

Se upp för extra stora varulvar också medan ni ändå håller på!

En skoluppgift i observation har fått mig att sitta och stirra ut genom fönstret i över en timme. Ganska trevligt faktiskt.
Solen skiner från klarblå himmel. Känns som om det var längesen det hände.

Mänsklig aktivitet observerad under ca en och en halv timme: Noll.
Fast nu kom postbilen. Yay, lite livstecken!
Bokenäs i en liten ask en vanlig vardag vid lunchtid.

Har sett många fåglar dock… Fågelskådning är ju också en form av observation, eller?

Vaknade idag och det kändes som om någon tagit en spade och hackat skallen i två bitar. Det var inte migrän, men “vanlig” huvudvärk. Och resten av kroppen kände att den ville matcha den känslan. Jag känner mig som ett enda stort blåmärke.

Med tanke på att jag typ bara sov en timme igår (på grund av oförmåga att kunna somna på så gott som heeeela natten) innan jag släpade mig iväg till den långa skoldagen så var jag rätt stolt över mig själv när jag till och med lyckades hålla mig vaken på bussen hela vägen hem. Dock var det inget sovvänligt klimat på bussen. Det var väl typ 12 minus ute och så kom man in i bussen där det kändes som +30 och busschaffisen satt i tunn tröja och log brett. Välkommen till bastun! Alla passagerare såg ut som om de höll på att dö i sina vinterkläder. Trevligt.

Gah, jag vill inte vara sjuk. Inte nu uppe på allting. Har redan missat en vecka i skolan och det suger kraft bara det. Dessutom värker tummen värre igen. Party!

Vad kan toppa det som hänt senaste tiden? Jo, vinterkräksjukan. Vore just typiskt om jag gick och fick den också. Då vet jag inte vad jag gör.

Vet inte vad jag ska skriva. Alls. Trött, trött. Har sovit som en katt senaste tiden – dvs. väldigt mycket. Kanske är det en effekt efter att ha blivit kattbiten? Snart vaknar jag upp som Catwoman! Hahaha! Meow!

Hade tänkt skriva på min samanfattning (läs:komplettering) av artikeln idag. Blev inget med det. Stora fokussvårigheter. Det är bara att sova som går bra. Hoppas det går över till nästa vecka alltså.

Kollade för övrigt upp litteraturlistan till forskningsmetodiken. En nota på 1600 kr för samtliga fem böcker varav den ena ska vi bara läsa 7 sidor i…? Ehm, ja… Charmerande.

Nej, sova snart. Igen. Jag intalar mig att det läker bra då i alla fall.

NOT!!!

Handen är röntgad iaf. Inga skelettskador. Skönt.
Rolig kommentar från pappa dessutom:
“Du har minsann inget bimboskelett!”
Det betydde tydligen att min benmassa är massiv och fin. Ingen mineralbrist eller så som tydligen kan vara vanligt hos tjejer.

Akuten var en sorglig syn. Vi fick veta att det inte var lång väntetid till ortopedin, men sedan satt vi och väntade i över två timmar medan en betydande mäng folk kom och gick i väntrummet. Det var bara vi som fick vänta och ingen av sköterskorna kunde förklara varför.

När vi väl fick träffa ortopeden så var det typ knappt i fem minuter. Sen fick jag en stelkrampsspruta, som nu börjar kännas i armen och allmänt som lätt influensa i resten av kroppen, och ett recept på painkillers.
Får nu samma typ av smärtlindring som House går på. Och efter att ha testat en tablett förut förstår jag typ varför han gillar dem.

Tummen gör dock fortfarande ont. Riktigt ont.
Att skriva detta känns som att försöka gå genom en regnstorm med paraply. Alla som gjort det någon gång vet vilken känsla jag menar. Så känns det för mig att skriva med enbart vänster hand. Det är nästan så att jag vill gråta för att det är så motigt och långsamt.
Men, men, det går ju. Och jag känner att jag vill dokumentera detta.

Det enda som saknas nu är en bunt närbilder i färg. Se fram emot det!

Nej, skämtar bara. Det ska jag nog skippa. Vill inte ha svimmande bloggläsare på mitt samvete.

Aj och aj och aj och ännu mer aj. Så känns det just nu.

Fördelen med att ha sjukhusfolk hemma är att de kan plåstra ihop en, gräva fram mediciner och ställa en preliminär diagnos utan att man behöver ringa efter ambulans eller uppsöka akuten.

Nackdelen med att ha sjukhusfolk hemma är de kan tala om för en vad som kan gå fel med en skada. I det här fallet finns det följande komplikationer angående kattbett:
1. Katter har stygga bakterier i munnen som kan leda till ful infektion. (Får penicillin mot detta iaf.)
2. Ful infektion i fingerblomman (det heter visst så, visst är det ett fint ord? ) kan i värsta fall leda till varbildning, som måste opereras.
3. I allra, allra värsta fall går fingret i nekros och typ… dör. Sånt har pappa sett. Jajamänsan!
Så, ja… Det är tur man är van vid sånt prat runt matbordet sedan barnsben annars hade man varit lite rädd nu.

Personligen är jag mest rädd för att tummen faktiskt är bruten. Den ser jäkligt illa ut och om den inte är lite mindre svullen imorgon ska vi åka till sjukhuset. (Härligt ställe att spendera helgen på, har jag hört.)

Just nu funderar jag mest på hur jag ska lyckas sova utan att mosa handen under mig i sömnen. Ska bli intressant.

Missen ligger äntligen på sin plats igen. Fortfarande skärrad och fortfarande på vaksamt, morrande humör, men jag tror jag är förlåten för min bryska behandling förut idag. Nu ska bara jag försöka komma över det också. Ska börja med att lägga nytt bandage om handen. Yay, det här är livat alltså…

Så länge jag väljer att se på det hela med viss cynisk humor så känns det iaf lite bättre. Det här är ju också en “intressant” upplevelse på sätt och vis. Typ som hjärnskakningen i somras. Jag måste lägga den här känslan på minnet så jag kan skriva om den senare.

Bra början på det nya året. Bloggning från sjuksängen.
Inte för att jag är sjuk egentligen, men jag har blivit tillsagd att ligga i sängen. Har varit med om ett trauma idag nämligen.

Började med att jag sprang ut för att rädda gammelkatten, som hamnat i slagsmål. Ingen vacker syn. Jag skrämde dock den andra katten på flykt. Kvar ligger min stackars katt, livrädd och ser skadad ut. Jag ska försöka få tag på honom för att ta in honom och se så att det inte är något allvarligt.
Men han är rädd för mig efter slagsmålet och går till angrepp på min högra hand, som nu ser ut som en nåldyna därav…

Det var hemskt. Katten bet i hela handen och till sist bet han sig fast i tummen och jag fick liksom inte loss den ur kattens tänder för de satt liksom djupt ner i tummen.
Lyckas till slut bända ut tummen och släpar in katten i huset genom att ta honom i nackskinnet. Låser in honom i grovköket och rycker tag i närmsta handduk för att stilla blodflödet från min sargade hand.

FAAN vad det gjorde ont. Tummen ser ut som om den i värsta fall är bruten. Blå är den nu. Och typ tre gånger större än vanligt. Skev är den med. Aj.
Ringfingret är också sarjat, men det enda som är brutet är en nagel. Den är emellertid bruten så långt in att den inte går att ta loss. Det är bara kött under liksom. Den måste växa ut en lång bit först innan den går att rätta till något. Urk.

Katten verkar i alla fall välbehållen, konstaterade mamma och pappa. Dock morrar han åt mig så fort han ser mig och har gömt sig under min säng och vägrar komma fram. Stort trauma för honom också. Stackars liten.

Jag är emellertid invalid minst en vecka framöver. Högerhanden har i princip två fungerande fingar. Ett pekfinger och ett långfinger. Lillfingret fyller ingen direkt funktion i vanliga fall så det räknas inte.
Att skriva på tangentbordet, att hålla i en penna, att styra datormusen… Det funkar inte. Jag kan skriva med pekfingret i bästa fall, men det gör ont.
Jag är högerhänt och min högerhand är mos. Det känns minst sagt jobbigt!

Men nu har jag iaf fått skriva av mig lite. Trots smärtan. Aj som helvete vad det gör ont trots smärtlindring. Snart ska jag få spruta mot stelkramp också. Hej, vad livad den här dagen blev! På måndag börjar nya kurserna. Jag är så lycklig!

…(det gör säkert ingen) så pågår mitt äggsamlande fortfarande. Har fått ihop en liten fin kollektion av ägg med namn från animekaraktärer. Varför är det roligt, tro? Jag vet inte. Men roligt är det.

Ännu roligare är att se hur många användare det finns med 100+ ägg. Och de tar “spelet” på blodigt allvar. ZOMG om ett ägg dör eller om det blir övergivet liksom… Haha, det hade varit intressant att göra en personlighetsstudie på några.
Men massor med snällt folk i alla fall. Egg Cave är jättetrevligt. Barnsligt, javisst, men trevligt.

Här nere är mina ägg. Kände för att visa upp dem. (Samt leecha lite stats från min blogg.)

Here’s another cover for my CD collection. It’s another blue one, but I like blue and it suits the mood on the CD.

What color should the next one be? Hmm…

Anyways, this CD (or playlist if you will, since I make a playlist before I burn the actual CD) has a very carefree sound to it, I think. It’s that kind of music that makes you feel good about yourself and life in general, but not without a touch of that feeling you have after being through a rough time yet you still dare to believe things might be better tomorrow.

Såg skolbussen idag. Det var ett tag sedan.
Tycker nästan det är mest fascinerande att skolungarna var tvungna att börja på en fredag. Det känns ju logiskt och bra. “Mjukstart” kallades det visst, berättade syrrans äldsta.

Jag funderar på vad jag ska göra med min blogg. Borde kanske ladda upp något i portfolion. Fast jag har inte gjort så mycket sedan sist. Ska leta.

Än så länge har iaf inga nya superkrafter infunnit sig inför det nya året och den kommande terminen. Känns lite skakigt, ungefär som Bambi på hal is, faktiskt.
Analysen av förra året är inte jättelysande alltså. Det ord som bäst definierar förra året är: Ångest.
Och målet med följande år är inte direkt uppmuntrande: Överleva. (Helst utan ångest.)

Lennarth sa något värt att fundera på under karriärplaneringsmötet i december. Varför ska man egentligen läsa klart ett program när man redan kan rätt mycket och C-uppsatsen kanske inte bidrar med så mycket egentligen?
Tja, det är ju en mycket vettig fråga, faktiskt. Jag tror nog jag skulle kunna överleva utan en C-uppsats i bagaget, men det är andra saker som spelar in. Saker som har att göra med att jag hatar att inte fullfölja saker jag börjat med. I’m no quitter! (I brist på passande svenskt uttryck.)

Att kunna fullfölja en utbildning är värt rätt mycket, tycker jag. Både som merit och för självkänslan. Dock kunde jag väl önska att jag kände mig lite mer peppad inför den kommande examen och inte halvt paralyserad av skräckscenarion av hur jobbigt det kommer att bli.
Får peka ett något beskyllande finger på en stor andel lärare på HV, som under årens lopp fått C-uppsatsen att låta som något hiskeligt jobbigt och svårt och nästintill ondskefullt.
Jag har hört från andra bekantskaper på andra lärosäten att C-uppsatsen ska vara något helt igenom roligt att skriva. Men det är inte direkt den uppfattningen man får när man pratar med slumpmässigt utvald klasskamrat direkt. Vilket i sin tur gör att man inte blir direkt muntrare inställd.

Var ska man hitta pepp inför det här alltså? Det undrar jag… Måste hitta ett jävla bra ämne annars är det kört. Min motivation kommer att gråta blod om den inte hittar något som jag faktiskt vill skriva om och slita med. Fast det är det där med att hitta det där speciella. Hur gör man det? Svårt, svårt, svårt.

Klaga, klaga, klaga. Usch. Inte muntert alls. Jag tror jag måste gå och sätta mig vid julgranen och stirra på de fina färgerna en stund för att få tillbaka lite liv. Ja, det låter iaf bra. Sen ska jag sova. Yup. God natt!