Fy fan vilken dag, rent ut sagt. För nästan exakt 24 timmar sedan, igår kväll, slog åskan ner på andra sidan vägen, mittemot huset. Det var en jäkla smäll! Och tryckvågen var imponerande tillsammans med smällen.
Ja, det var början det. Sen åskade det heeela natten. Emellanåt väldigt våldsamt och i närheten, emellanåt på långt håll, men fortfarande lika intensivt. Åskväder efter åskväder drog över huset och det var smällar och blixtar hela tiden.
Försök att somna till det. Det går inte.
Jag tror jag fick en timmes sömn och mamma något liknande innan mamma gav sig av till jobbet. Då hade det tillfälligt slutat åska.
Ja, “tillfälligt” för ungefär en halvtimme senare började det åska igen. Som bara den.
Vid det laget var jag så trött att jag inte brydde mig längre och försökte sova i alla fall. Då – såklart – slog åskan ner. Typ precis utanför mitt fönster, kändes det som. I samma sekund gick strömmen. (Gissa om jag var uppe ur sängen och påklädd på 2 sekunder?)
Det första jag tänkte är: Nu gick något sönder. Och visst gjorde det det.
En digitalbox åt helvete och tre trådlösa telefoner vars basstation blev rostad och nu är totalt kaputt. Allt som allt, ganska lindriga skador egentligen. Men så var det problemet med TV-antennen. För vi får ingen signal längre. Så antagligen var det i antennen åskan slog ner. Yey.
Med andra ord; har fått överleva utan TV idag. Det var inte så jobbigt, men kändes konstigt ändå. Värre var det iofs att inte ha ström och vara ensam hemma och inte veta vad man ska hitta på för att få tiden att gå – och just det, samtidigt som det åskar utav bara #!%”!#¤%.
Vad hittade jag på? Tja, först säkrade jag en vattentålig väska med de portabla hårddiskarna med husets alla backuper i. Sedan grävde jag fram en brandsläckare (bra att ha) och hittade en batteridriven radio för att kunna lyssna på nyheterna. Sedan… var det bara att vänta.
Radion berättade om översvämningar på E6:an och i Rotvik. Väg 161 hem till oss var värst drabbad, sades det och jag tänkte på att mamma måste ta sig hem den vägen också. Trevligt. Som mest 70 cm vatten på vägbanan. Det är en del…
Efter sådär två timmar ser jag Vattenfalls bil komma rullande. Tjoho! Kavalleriet är på ingång! 
Två gubbar ställer sig vid elstoplen och snackar en lång stund, slutligen trycker de in någon magisk spak och strömmen är tillbaka! Jag hade lust att jubla och hurra ut genom fönstret. (Synd jag inte gjorde det.)
Under dagens gång har jag sedan fått höra om saker som hänt grannarna. Modem som slagits ut, fler digitalboxar… Värst var det för en granne som förlorade tre telefoner, en dator, en TV, en video och… ja, det var fler saker, men ni fattar grejen.
Till saken hör också att pappan i huset stod i ytterdörren med yngsta sonen i famnen när monsterblixten slog ner och han kastades med barn och allt baklänges in i hallen utav tryckvågen. Jisses…
Sen berättar syrran per telefon om hur hennes väg sköljts bort. Och hur allt material under en nyasfalterad närliggande väg också sköjts bort. Och hur hennes grannes vedbod sköljts bort och hur det ligger ved överallt. 
Man ska inte leka med Moder natur.
Så, ja… Här sitter jag nu, glad över att ha en UPS som skyddar min dator trofast och säkert samt också glad över att i alla fall ha Internet som fungerar när TV:n lagt av. 
Jag hoppas också det låter bli att åska något inatt. Jag vill faktiskt sova i natt. Tack så mycket.