Jag började läsa Jonathan Strange & Mr Norrell den 13:e maj. Det är ett tag sedan. Jag har fortfarande inte läst ut den. Däremot är jag på god väg nu, äntligen, med “bara” 160 sidor kvar. 
I och med att jag i denna stund inte kan bestämma mig för om jag ska sträckläsa resten eller bara kasta ut boken genom fönstret kände jag att det var ett bra tillfälle att blogga lite om denna långa bok, som känns bra mycket längre än 1040 sidor. Hade någon sagt 3700 eller 4800 så hade jag funnit det mer troligt eftersom det känns som om jag läst så mycket vid det här laget. 
Jag tror aldrig jag önskat livet ur en bok så här mycket – i den meningen att jag vill att den ska ta slut! Nu! Så att jag kan bli befriad från tvånget att läsa en enda sida till. Det här är utan tvekan den segaste, trögaste, mest distanserade bok jag någonsin läst och jag tror att om man hade kokat ner allt som hänt av betydande vikt för berättelsen så hade nog inte ens 500 sidor varit nödvändigt för att hysa denna onödigt utbroderade historia.
Mr Norrell är utan tvekan den mest osympatiska karaktär jag någonsin läst om. Så till den milda grad att jag nästan får allergiska utslag så fort hans namn så mycket som nämns nu mot slutet.
Jonathan Strange har hittills varit den enda formen av “utbetalning” jag tycker att den här boken har gett mig i någon form, men nu, med 160 sidor, som känns så gott som ogenomträngliga, kvar finner jag inte ens hans närvaro roande och jag kommer hela tiden på mig själv med att undra varför jag läser den här smörjan alls? 
Det märkligaste är kanske att boken faktiskt gnistrar till ibland och har någonting man skulle kunna “det där” som gör en bra bok. Men ack, ack så långt det är mellan gångerna nu. Första volymen var en lovsång till Mr Norrell och jag kan ärligt talat säga att jag inte varit på väg att somna så mycket till en skönlitterär bok någonsin. Det var en läsupplevelse inte helt lika tråkig och ostimulerande som kemiboken på gymnasiet, men likväl tråkig.
Volym två var desto bättre, även om jag nu i efterhand inte direkt kan peka på vad det var som egentligen hände i den som gjorde den bättre förutom att Jonathan Strange (äntligen) gjorde entré och gav lite liv och personlighet åt berättelsen.
Volym tre är som ett stort oformligt tuggummi, som sedan länge förlorat smaken, men man förmår sig inte spotta ut det. Man tuggar på, men det enda man får ut av det i slutänden är en lätt smärta i käken och mild huvudvärk. Samt en växande frustration över att man själv tycker man är dum för att man inte spottat ut tuggummit tidigare och besparat sig alla dessa irriterande småkrämpor… 
Nej, vad som känns kanske mest ironiskt just nu är att läsa den så lägligt tryckta recensionen av boken på baksidan av volymen där det står, bland annat, “brilliantly paced storytelling”… Jag undrar om recensenten blivit mutad att skriva detta, eller om han möjligen bara skummat igenom texten utan att faktiskt läsa den.
Jag kan aldrig läsa en bok utan att faktiskt läsa den. Jag har med åren fått lära mig att studentlitteratur hinner man aldrig läsa ord för ord och helt och hållet förstå för då kommer man ingenstans, men skönlitteratur tillåter jag fortfarande ta tid vad gäller läsandet av varje mening. Och antagligen är det därför den här boken tar tid. För det finns så mycket utfyllningar, så mycket sidospår och krumbukter, som är tänkta att vara geniala utan att för den delen vara det, att ögonen snart går i kors av uttråkning. 
Nej, fy. Jag måste verkligen läsa ut denna gudsförgätna bok så att jag kan lämna den bakom mig. Och så ska jag försöka förlåta den tiden som den fått mig att slösa bort medan jag tragglat mig igenom sida efter sida i hopp om att det någonstans skulle kunna bli bättre. 
En klen tröst är i alla fall att den ser snygg ut där den står i hyllan… 
Slutgiltlig dom: Nåja, på slutet tog den sig. De sista 160 sidorna var ungefär av den kvalité jag från början väntat mig att hela boken skulle ligga på. Kändes lite surt i efterhand, men, men… Nu är den utläst – eller, ja, det är en vecka sedan jag läste ut den nu, men det är först nu jag känner för att skriva något här. 
Det var nog också ungefär det enda jag hade att säga om den här boken nu i efterhand. Klart slut.
