Jag ska snart börja reflektera, jag ska bara vakna först. Jag har visserligen varit “vaken” (dvs. uppe ur sängen) sedan strax efter tiotiden, men jag gäspar fortfarande som en idiot och tror mig kunna somna över tangetbordet utan större problem. *zzZZZZzzzzZZZZzzz*

Fick just ett mail från Mecenat, som vill att jag ska köpa Mac. Roligt nog ställer de själva frågan “Varför Mac?” i mailet och har komponerat mailet med en bild på tre Macar på rad varav den första har Windows Vista-bakgrunden. Ehm… lol?

Ho-hum… GÄÄÄÄÄÄSP.
Den här posten är så trött att den förtjänade två nya smileys. Det var jag iaf vaken nog för att fixa.

Jag gillar inte att skriva överdrivet negativa bloggposter.
Eller, ja… Att vara väldigt negativ kan ibland vara väldigt roligt. Att såga saker i recensioner är oftast roligare än att skriva jublande positiva saker. Men det är en annan sak. Just nu är det min nuvarande livssituation som ska recenseras och då blir det inte alls lika roligt att skriva negativa saker.

Jag är trött nu. Riktigt trött. Sommarlovet känns som en hägring långt där borta som aldrig kommer närmare. Fast samtidigt känns det som om jag inte hinner med. Som om det finns så mycket kvar att göra att jag gärna hade haft två veckor till på mig. Fast sanningen är den att det egentligen inte är så mycket kvar att göra.
Projektet ska avslutas på ett förhoppningsvis värdigt och “tillräckligt bra” sätt. (Vad nu det senare innebär.) Och så ska rapporterna skrivas.
Kanske är det rapporterna som oroar mig mest för jag känner mig inte fit for fight vad gäller att skriva noggranna rapporter just nu. Något som jag annars inte brukar ha så svårt för…

Alla bra tankar jag någonsin haft om det här projektet känns som sand som rinner iväg mellan fingrarna så fort jag försöker jaga fatt på dem och alla smarta argument känns plötsligt ihåliga. Inte för att de egentligen blivit sämre sedan förra gången, men min fokus har blivit allt suddigare och suddigare i takt med att känslan av “jag orkar inte mer nu” växt sig större.

Jag kommer att minnas det här skolåret som först en rolig, men ytterst jobbig och stressig period med 3D, som resulterade i en gullig liten film, som jag alltid kommer att tycka mycket om.
Sen kommer jag att minnas efterproduktionen och vilket helvete den kändes som, men ändå känna mig stolt över resultatet, som jag faktiskt blev riktigt nöjd med.
Av vårterminen kommer jag att minnas… Uhm… Ja, Sims-seminariet. Det var väldigt roligt. Tumme upp för det.
Sen var det en massa, massa, massa bloggande och ännu mer bloggande och i slutänden vet jag inte vad det ledde till mer än att jag tog slut på mig själv.
Det här projektet kommer jag att minnas som första grupparbetet jag haft hittills där man inte behövt sparka på folk för att saker ska hända. Det var en ovan, men uppskattad känsla. Sen kommer jag att ta med mig ett snyggt WP-tema, som jag gillar, samt nya tankar om situerat lärande och annat…

Men någonstans känns det som om jag “dog” vad gäller ork i oktober. 7:e oktober, närmare bestämt. Jag håller fortfarande fast vid det datumet som dagen då efterproduktionen körde över mig fullständigt och jag har fortfarande inte hämtat mig.

Så om jag känner mig missnöjd med det här projektet så beror det på att jag för en gångs skull inte satsat 150% energi på att göra något väldigt ambitiöst, som jag alltid brukar. Vilket kanske är bra på ett sätt? Kan inte alltid gå på överkapacitet, det är nog inte nyttigt. Fast samtidigt känns det genomruttet för jag är ju van vid att producera och prestera saker jag kan känna att jag verkligen gjort allt för att de ska bli bra.

Har jag inte gjort det den här gången då? Tja, jag vet ärligt talat inte. Det känns inte så, men samtidigt har jag gjort det som jag har orkat med och det får räcka för den här gången.
Sommarlov. Nu, tack.

Förutom allt det får jag vara sjuksyster åt katten varje dag. Det är väl mysigt på sitt sätt, men det är mycket jobb och det är inte alltid roligt eftersom katten inte riktigt förstår att man ger honom mediciner i all välmening. Nej, han är övertygad om att jag är elak mot honom med flit. Och det känns ju lagom roligt.
Jaja, snart är dagarna med äckliga antibiotikapiller över. Då blir han nog lite gladare. Jag också kanske.

Blah. Slut på allmän klagpost. (Varför skrev jag ner detta egentligen? Känns så onödigt.)

Så kan man väl sammanfatta den här veckan ganska väl?
Mitt huvud har inte varit snällt mot mig den här veckan, men jag tror det börjar bli bättre. Tack och lov för painkillers!

CSS:en till bloggen har gett mig lite huvudbry. Det är inte alltid helt självklart hur man ska göra för att få något att funka i precis alla webbläsare.
Installerade IE8 igår och den verkar ju funka bra förutom två saker: Den startar långsammare än 7:an och ibland fryser alla andra flikar medan en annan flik laddar. Hmm… Fortfarande lite Beta-växtvärk, hoppas jag.
(Och en sak till som jag märkte nu: Den har ingen automatisk padding på knappar så de blir pyttesmå. Hmm… Stupid?)
Ska installera Chrome sen också och testa mina webbsidor i. Alltid lika spännande att se om koden man knackat ihop faktiskt funkar överallt.

Igår var det veterinärbesök som gällde. Stackars missen är gammal, har ont i lederna. Så nu får han smärtlindrande medel och jag tror faktiskt det redan syns effekt. Han verkar pigg och glad i alla fall. Det är det viktigaste.
Själv höll jag på att svimma igår – igen. Det är typ mitt signum nu. Svimma hos veterinären. Yup. Så coolt. Inte.
Finns ärligt talat inget som gör mig så kallsvettig och illa till mods som när någon ska operera eller ta blodprov på mina katter. Det går bara inte med mitt låga blodtryck. Väldigt… pinsamt, i brist på bättre ord.
Pappas obetalbara kommentar: “Sätt dig ner! Du är helt grå i nyllet!”
Haha, jag kunde däremot överleva en hel praktikvecka på sjukhuset och var med och såg hur blodet sprutade ur människor och hur undersköterskorna såg allmänt illamående ut, men det klarade jag fint. Antar att jag har lättare att sympatisera med katter?

Sen är det final ikväll. Heja Malena!!!
Inte för att jag ens vågar mig på att gissa hur det kommer att gå. Givetvis hoppas jag att det ska gå bra, men jag vet faktiskt inte. Det kan gå både väldigt bra och bli totalt fiasko.
Annars har jag ingen direkt favorit i årets upplaga. Jag saknar Shady Lady (som fortfarande snurrar flitigt i både datorn och mp3-spelaren nu ett år senare) även om Ukraina återigen har ett ganska coolt nummer.
Hejar väl lite smått på Azerbadijan och Arash (som kommentatorn aldrig kan lära sig att uttala), men egentligen mest för att tjejen är grym. Inte bara supersöt utan sjunger jättebra och kan dansa bra. Wow, hur perfekt får man bli?
Hmm… Tysklands låt gillar jag faktiskt, men det är jag rätt ensam om här hemma. Får väl se hur den blir live.
Och Malta. Låter som Disney. Me likes.

Nå, nu ska jag städa innan jag ger mig på CSS:en för förhoppningsvis sista gången. Här är rörigt som f-a-n.

Well, it took me a while to actually do this second update, but that only means that I’ve got more photos to show.
Yes, it’s a photos only update this time. That’s because it’s so much fun taking pictures with the new camera. It can take pictures of things really far away too, which makes it very suitable when you want to catch birds and squirrels on picture.
A lot of spring blossoms this time, by the way. I know the Internet has been swarming with cherry blossom pictures from Japan lately, but I felt like sharing some Swedish cherriy blossoms – among other blossoms

Det är alltid intressant att handla böcker. Det är en sån där sak jag kan köpa heeeelt utan en tanke på att a) jag har redan X antal olästa böcker, som väntar b) jag borde spendera pengar på nåt annat c) bokhyllorna får inte plats med fler böcker.

Det börjar med: “Aha! Trippla medmerapoäng på Bokus! Nice!”
Fortsätter med: “300 kr för att få trippla poäng? Okej, tre böcker då.”
Slutar med: “Fem böcker. 600 kr totalt. Sweet. I’ve done it again. Jag som bara skulle handla lite.”

Samt att jag har ytterligare en bok av Ruth Sanderson på G. Det är min näst sista, sedan anser jag min samling vara komplett. (Tills hon ger ut något nytt.)
Att samla böcker är märkligt tillfredsställande. Såklart är det bäst om man faktiskt har tid att läsa böckerna också, men jag tänker mig att det nog ska gå. Ehem. Förr eller senare.

Att samla på manga är mycket tacksamt för det kommer ut nya volymer med ganska jämna mellanrum och manga går dessutom mycket fort att läsa. Enda nackdelen är att de slukar mycket bokhylla ju fler serier man fäster sig vid. Oops.

Sedan jag började handla böcker från amerikanska och brittiska antikvariat har mina bokkostnader emellertid sjunkit en aning. Samtidigt har urvalet av böcker blivit mer ovanligt på så sätt att det är böcker som inte finns i tryck längre. Mycket roligt, måste jag säga. Det började med Sandersonböckerna, men lär knappast sluta där.

Och nu har jag rantat om böcker ett bra tag här. Varför? Ingen aning. Det kändes meningsfullt. Kanske, lite i alla fall.

Tillägg: Oops, jag köpte visst en bok till. För runt 67 kr har jag nu skaffat mig en helt ny utgåva av The lies of Locke Lamora, bra mycket billigare än om jag köpt den från någon Svensk bokhandel.
Men varför köpa en ny utgåva av en bok jag redan har? Jo, eftersom den jag har ser väldigt ledsen ut och dessutom var begagnad när jag fick den. Ett blad är löst och pärmen ser lite misshandlad ut. Den ser helt enkelt inte vacker ut i bokhyllan bredvid Red seas under red skies, som är fläckfri. Such things matters…

Sen har jag gjort en lista på andra “out of print”-böcker jag ska skaffa under en snar framtid.
- Ephemera-böckerna, Sebastian och Belladonna. Förra gången jag gjorde ett försök lyckades jag beställa Sebastian som pocket. Inte smart. Jag vill ha de inbundna böckerna, men de är slut så då får man konsultera nätet.
- Once upon a time, she said. Jo, jag tror jag vill ha den. Inte bara för att Sanderson illustrerat omslaget utan för att jag börjat gillar Jane Yolen så smått. Kan vara intressant. (Vet en person som har den, men inte läst den. Fy.)
- Papa Gatto, “sista” Sanderson-boken som jag inte har. Men den är dyr. Ex-library all over the place, men inte är de billigare. Nope! Så det blir att leta, leta, leta. Finkamma nätet. Yup.

[/boknörderi]

Kära blogg, jag känner att jag måste ventilera mina tankar med dig!
Jag har sett Mushishi, live action-filmen alltså, och jag är lite konfunderad över vad jag ska tycka, tänka, tro. Hmm…

Grejen är att jag är totalförälskad i animeversionen av Mushishi. Det är bland det bästa – om inte det bästa – jag har sett i tecknat format någonsin. Om jag fick välja en enda tecknad serie att se resten av mitt liv så skulle en stor spotlight tändas över min Mushishi-box där den står i hyllan bredvid LotR(extended)-boxen.

Mushishi som manga funkar också mycket väl och det är väl inte så konstigt eftersom animen följer mangan väldigt väl och man känner sig därmed hemma i mangan direkt när man tar upp den. Samt att mangan har den fördelen att den fortsätter bortom de avsnitt animen avverkade.
Men det är alltid två saker jag saknar när jag läser mangan och det är färgerna och musiken. De är underbara!

Så hur funkar Mushishi som spelfilm då? Tja, inte så illa. Om man bortser från det faktum att filmen inte följer mangan speciellt troget - på gott och ont kan diskuteras. Jag väljer att varken tycka bu eller bä om detta i någon större utsträckning. Att jämföra de tre olika versionerna av Mushishi är däremot omöjligt för en borderline fanatiker som jag själv.
Och vinnaren är?

Animen. Tycker jag. Tätt följt av mangan medan spelfilmen får halta lite halvskamset efteråt i någon slags gråzon där jag snart kommer att glömma bort att jag ens sett den.
Så här ser jag på saken: Det fanns både bra och dåliga saker med filmen, men sammanlagt ser det ut så här...

Positivt:
- De har ändå försökt göra en seriös filmatisering med allt vad det innebär och det i sig är coolt och värt all respekt.
- Tanyu gillade jag mycket bättre i filmen än i animen/mangan. Jag har svårt för henne annars. Scenen där hon plockar berättelser med ätpinnar(?) var nästan coolare live action än i någon annan form.
- Regnbågsmannen, ja, han men krukan. Han fick mycket större utrymme, vilket var roligt. Samt att han var en rolig karaktär. Han tillförde mer personlighet till filmen.
- Nui spelades också väldigt bra. Gillade hennes röst speciellt, men hon verkade på något sätt lite väl ung jämfört med den Nui jag fått mig en bild av ifrån mangan och animen.

Minus:
- Ginko, själva ryggraden av Mushishi. Jag hade svårt för honom i spelfilmsformat. I animen/mangan är han en sån speciell personlighet, men här tyckte jag inte han hade någon direkt personlighet alls. Det var lite tråkigt. Kändes inte som den Ginko jag är van vid som så gott som alltid håller huvudet kallt och då och då fyrar av en smågiftig kommentar fylld av torr humor.
- Väldigt få lysande, dansande mushis. De såg mer ut som insekter. Buhu.
- Zombie-Ginko. Vad handlade det om? Jag kan svälja det mesta i ändringsväg från originalstoryn, men att sätta huvudpersonen helt ur spel? Hmm…
- Stora svampar på huvudena (aka halmhattar). Förekommer inte särskilt ofta på Ginkos huvud i animen/mangan. Här användes det så pass ofta att man sällan såg hur han ens såg ut. Boring.
- Nui – back from the dead!! Det var lite äckligt. Och totalt onödigt? Jag vet inte. Jag blev mest överraskad över att någon ens kom på tanken. Heh…
- Regnbågen – hallå! Den var åt fel håll! Det var ju hela grejen att mushi-regnbågen skulle vara åt fel håll, men i filmen är den åt rätt håll. Duh! Någon tänkte inte alls.
- Blodfontän! Wooo!! De lyckades få in sprutande blod. Det var också otippat, men ack så japanskt. Jag blev lite trött.
- Inga gröna ögon. Synd. Det hade jag velat se.
- Musiken. Jag kommer inte ihåg ett enda musikstycke från den här filmen, medan anime-OST:en kan jag inte lyssna mig mätt på. Saknade Masuda Toshios musik fenomenalt mycket!
- Ehm… Slutet? Jag menar… Okej. Vi sätter punkt här.

Allmän slutsats: Animen är fortfarande bäst! Länge leve animen!
Det enda som skulle göra mig riktigt glad en dag är om den dyker upp i HD – och med svenska subs. Men sån tur har jag väl aldrig.
Eller, ja, det finns en sak som iofs vore ännu bättre och det vore en fortsättning på animen. Mangan är slut nu och det finns många oanimerade kapitel att göra avsnitt av. Snäääälla, Jultomten?